24 april 2011

20 april 2011

Inskrivning Uppsala

Jag och Linda åker till Uppsala och tar oss ett varv på avdelningen för att se hur det ser ut! Alla vi går förbi frågar om de kan hjälpa oss med något men eftersom vi va 10 minuter tidiga så ville vi kolla in läget. Avdelningen är ljus och ligger på 4:e våningen, snyggt.

Silim står i mössa och op kläder med en smörgås i munnen. Han är lång och jag kan ju inte bli annat än litte kär haha.... han har ju mitt hjärta i sina händer... om det går fel dör jag menar ja!  *fniss*

Han sätter sig ner och frågar om jag har några funderingar. Han berättar att de kommer att göra det bästa och om det sker nåt som inte är bra så avslutar de operationen. De kommer att använda ett team om fyra. De är två gynkirurger, en leverspecialist och en stomispecialist. De kommer att föröka göra det bästa av det för att jag inte ska behöva få en permanent stomi. Det är 90 % risk att jag får en stomi och jag hoppas så innerligt att de 10% är med mig. De kan inte säga om det blir en tjocktarms eller tunntarms då de inte vet hur det ser ut förrän de öppnar.

Han berättar att troligen kommer Haile Matheme att operera min lever...... jag blev stum.... Fattar du.. det är best of the best. Levern ska delas i två. Jag kan inte mer än mysa.....jag känner mig så hemma! Det enda är att själva leveroperationen kan ta upp till 8-10 timmar om det vill sig illa. Men vi planerar 8 timmar allt som allt.

Om det sker en katastrof under påskhelgen eller under operationsdagen som medför att någon i teamet måste avvika kommer det att finnas möjlighet till en IVA plats till mig så fortsätts operationen dagen efter.

Allt är så planerat så nu helt plötsligt känns allt som en mycket bra fim. Jag har huvudrollen som den utdömde och mina motspelare är snygg Silim och kändis Mahteme... kan bli riktigt många oscars om det går vägen.. Disneyslut vore ju att föredra men jag gillar bättre oväntade slut....

Jag frågar om cellgift att de inte vill ge mig Avastin i Karlstad då det inte finns på marknaden. Då säger han att det går att ordna en studie på detta! Så jävla skönt att de ser lösningar hela tiden. I like....
De kan hjälpa mig med detta och ge ett behandlingsschema. Han lovar att jag inte ska skickas till CSK utan stannar minst 10 dagar i Uppsala.. Skönt.

Träffar den andra gynkirurgen som undersöker mig och går igenom min läkemedelslista. Eftersom jag skriver på pappren jag lämnat till Uppsala skriver jag att jag inte under några som helst omständigheter vill få eftervård på CSK frågar hon:
-vad är det värsta med Karlstad? Är det att de har sagt att det inte finns något mer att göra?
Ja det är en del sa jag men det värsta är att jag inte har fått varit delaktig i besluten fullt ut och att de inte har tagit mig på allvar eller satsat på mig.
Hon säger att jag är ett hett ämne på Akademiska! Jag har fått de bästa att engagera sig! gott.

I efterhand förstår jag att de aldrig hade tänkt att operera mig i Karlstad eftersom de gav mig ytterligare 3 cellgiftsbehandlingar.. Den diskussionen togs aldrig med mig om val/möjlighet innan de gav mig behandling nr 4. Hade jag vetat att man sällan/aldrig opererar efter 6 behandlingar hade jag sökt mig vidare...istället har jag bara väntat på resultat...

I väntrummet möter vi en kvinna, kurator som säger:
-Hej är det Sofia?
Tänk att alla på hela avdelningen verkade veta vem jag var och alla hälsade. Så mysigt.

Sjuksköterskan va go och förstående. Gick igenom smärta och att jag inte ska va duktig utan måste meddela för att få rätt smärtlindring och det gör att jag tillfrisknar snabbare. Så bra. Alla jag möter flyter på så bra. Är imponerad att jag är så i centrum och att jag äntligen har kommit till en plats där de bryr sig.

Vi träffade en sjukgymnast som gick igenom träning och rörelser inför operationen om hur jag kommer att kunna ta mig i och ur säng. Övningar som ska utföras i sängen på operationsdag och därefter. Inköp av stödstrumpor. Lungträning etc. Hela 40 minuter ägnade denna sjukgymnast på mig för att vårddagarna ska bli så få som möjligt och för att jag själv ska kunna bli så frisk så fort som möjligt...

Jag träffar narkosläkaren som är från Island, snygg och trevlig. Inga konstigheter. Mina värden var bra och jag frågade hur mitt HB ser ut. 126, tack för det... så skönt.

Därefter är det dags för stomiterapeuten. Jag och Linda har haft en otroligt trevlig dag med människor som medför HOPP och faktiskt att det kanske kan bli ett liv efter detta trots allt. Så himla skönt alltså MEN då möter vi stomiterapeuten. Linda säger att det va allt synd att vi inte träffade henne först.

Det blev så definitivt att jag kanske får en sån äcklig jävla påse på magen. ujujuj jag har ju bacillskräck...vill inte ta i den eller ha den eller ens se hur påsarna ser ut. Hon ritade två stora ringar på varsin sida på magen eftersom de inte vet vilken form av stomi som kan komma att bli aktuell. Är de på vänster sida är det tjocktarmstomi och på höger sida är det tunntarmstomi. Dessa ringar görs för att läkarna skär ut tarmen på rätt ställe så att det blir läckage pga hudveck.

Tyvärr är dessa påsar som ska fånga upp dreten gjorda för män.... lille jag fick påsen som räckte till halva låret...roligt det jo inte...har du ingen för barn? säger jag!
Ska jag aldrig mer kunna gå i jeans.. jag får hänga den utanför byxa -- vore snyggt det. ja ett liv i klänning...givetvis förstår jag att det säkerligen måste finnas påsar för små människor.

Hemresan va inte så munter..mådde inte så gött men senare på kvällen va det glömt igen. Får ta det närmare.

14 april 2011

Jag kontaktar Uppsala för att höra om min inskrivningsdag den 25 april då det är annandag påsk. Får kontakt med en operationskorinator som säger efter att jag har presenterat mitt namn och ärende:
-Ja det är du som är från Arvika?! Så mycket det gör att de är intresserade av mig!

Hon kände väl till Arvika då hon på ledig tid höll till i Årjäng! Haha. Hon fixade så det räckte att jag kom in kl 19:00 dagen före operation eftersom jag ska träffa operationsläkare, narkosläkare, sjukgymast och stomiterapeut den 20 april klockan 11.00. Allt blev klart.

En halvtimme därefter ringer dr Silim från Uppsala som säger att han hade hört att jag hade ringt och frågade om jag hade fått allt klart! Så söt. Det kändes så ljuvligt att de är så om sig och kring sig. Jag känner mig i mitten. På onsdag ses vi och går igenom hela operationen steg för steg säger han. Jag är bara tvungen att fråga när de har tänkt att skicka mig till CSK. Du stannar här i minst 10 dagar. Skönt säger jag.

Nu är det träning av kondition om gäller. Jag går i 1.5 timme i rask takt för att bygga upp kondisen inför operationen. Idag känner jag mig så frisk, hur kan det va möjligt att jag snart ska dö?! Jag ska leva.

11 april 2011

Jag kontaktar CSK veckan efter att jag var i Uppsala. Under helgen har det uppstått......vallningar..... uj jag har drabbats av oanmälda svettattacker ungefär 10-12 ggr/dygn.  Nu är jag i klimakteriet.....härligt!! De ville inte skriva ut hormonplåster då det kan bli konsekvenser som "näring" till cancern. Jag ska opereras om 2 veckor och får hålla ut tills dess.

Jag passade på att få min sjukskrivning förlängd till 31 juli så jag inte behöver krångla med det mitt i operationen. Därefter funderade min kirurg om hur det hade gått i Uppsala.

Jag förmedlade en del från fredagen och hörde av min kirurg att CSK ville ha tillbaka mig fort efter operation till Karlstad. Jag försökte verkligen att poängtera att jag hellre ville vara kvar i Uppsala minst 10 dagar och jag förstår att det handlar om pengar mellan Landstingen... Min kirurg meddelade att det är CSK som ansvarar för mig... uj det vill jag inte. Tyvärr blir tuffa jag mycket liten i Landstingets värld. Man törs inte vara oppstinat ifall de vänder mig ryggen! Men tyvärr så har Karlstad inte så stort förtroende från mig. De skulle ha skickat mig vidare redan i november eller efter 3 cellgiftsbehandlingar... om inte annat för konsultation.

Jag talade med min kirurg om fortsatt behandling efter operationen och ville ha Avastin o Caelyx men det kunde de inte ge eftersom det inte finns på marknaden ännu för äggstockscancer. Det borde de känna till i Uppsala också... säger  hon. Fy fan...nu hamnar jag emellan pga papper. Avastin är ett relativt nytt läkemedel som används främst vid bröstcancer och har ännu inte forskats klart för att kunna nyttjas vid äggstockscancer. Innan vi lägger på så säger hon att de ska försöka lösa det på något sätt om det är enda lösningen.

Igen blir jag påmind om hur min upplevelse är mot hela CSK att de inte har "lust" att satsa på mig då jag ändå ska dö eller för att jag troligen kostar oerhörda summor pengar. Så har det känts ända sedan jag blev opererad i november då en gynekolog sa att "du måste få in i skallen att du är sjuk". Det är så negativt hela tiden!

8 april 2011

Jag började fundera... vad är mitt ca 125 efter 6 behandlingar?, har de verkligen suttit ner tillsammans i ett multidiciplinärt team (kirurg, behandlingsläkare, patolog och röntgenläkare) och tillsammans avgjort mitt öde?

Två dagar efter mötet med kirurgen kontaktar jag CSK där sjuksköterskan meddelar att mitt ca 125 faktiskt hade minskat till 1460 (på 1 beh, jag tycker det är bra för att vara resistent mot cellgift?!). Hon säger att värdet var ju bra men att det inte är enbart den variabeln som avgör mitt öde. De tänker fortsätta behandling med Carboplatin (som jag har fått tidigare) och ett nytt, Caelyx. Behandlingen skulle ta 1 timme och var 4:e vecka. Den tidigare kombinationen med Carboplatin och Paklitaxel har inte gett önskade resultat. Jag har så svåra biverkningar av Paklitaxel som ont och värk i leder, fötter, knä. Stelhet som sträcker sig från foten upp till höften. Hur kan de ge mig samma preparat när jag är resistent?!

Samma eftermiddag ringer min kirurg och har ett annat läte i rösten. De kan tänkas operera mig i Uppsala och de tror att de kommer åt äggstockarna trots bukhinnan. Hur de går in vet hon inte utan undrar om jag vill träffa dem!!! De planerar att ta bort mjälten och tjocktarmen då det sitter ihop.... (ingen har tidigare påtalat detta) Jaha uj vad otäckt med en påse på magen! Vilken skit rent ut sagt. Ja men vad har jag för val?! Min kirurg säger att jag har lite vid diafragman men det kan de inte operera bort men det var så lite i sammanhanget??!. Jaha.

Jag bestämmer mig att köra.. vad har jag att förlora och det är ju detta som jag har väntat på sedan i november.. äntligen vågar nån kirurgera i mig =)   varsågod öppna mig!

Dagen efter ringer en man vid namn Ilvars Silim som är kirurg vid kvinnokliniken i Uppsala. Vi bestämmer att vi ses dagen efter kl 11.00 i Uppsala. Det var bara att packa sig iväg till Karlstad för att sova hos Linda och sen ta med mamma tidigt på fredagsmorgonen till Uppsala.

Silim visar in oss till ett behandlingsrum och börjar med att fråga hur vi ska fortsätta behandling efter operation?! Han säger att även om jag opereras kommer jag inte att bli frisk utan jag kommer att behöva cellgifter. Han säger att det inte är någon idé att ge mig de cellgifter jag tidigare fått då de ger mer skada än nytta eftersom jag är resistent. Jag är inne på samma spår och så uttrycker han Avastin (detta preparat har jag talat med CSK om?!) med stöd av Caelyx.

Det är inte kul att vara gäst i Landstingets värld där behandling ska bero på vilken hjälp man får. Jag vill att Uppsala sköter mina behandlingsschema efter operation.

Han berättar att de kan operera och att de gör liknande operationer hela tiden. Jag frågar om Haile Mathemes metod och då säger han att han tidigare har jobbat med Mahteme under operation och att  han nu använder delar av hans metod!!!!! Lyckträff??!! Jo det.

Silim säger att de mindre sjukhusen måste lämna dessa fall vidare då man måste operera ofta för att klara av det och det räcker inte med 10 operationer om året.. Jag undrar jag hur ofta CSK har sånna här fall?! Jag är den första som de skickar vidare från kvinnokliniken, CSK. Fatta!

Operationer sker måndagar och tisdagar och då finns tid resten av veckan för att arbeta med konsekvenserna. De har ingen speciell väntetid utan detta skulle kunna ske om två veckor. Han frågar om de hade diskuterat operation efter 3 behandlingar? eftersom det inte är vanligt att operera efter 6 behandlingar pga biverkningarna. Det bildas kalk i tumörmassan som liknar skelett och på mig finns det mycket. Ytterligare en biverkan som jag inte hade en aning om.

Silim frågar om de har visat mig röntgenbilderna och det tackar jag innerligt för att de inte har gjort. Han går igenom bild av min mage och jag ser ju i siluetten att det är ju jag.. Det finns så mycket cancer så jag och mamma bara stirrar.

Han talar om slemhinnor vid diafragman men det är inget problem att ta bort vid samma operation. Mjälten tas bort och den kämpar med immunförsvaret så då får jag en spruta med vaccin som stärker det. Han säger att hela tjocktarmen måste tas och då innebär det stomi. Man vet inte om tarmarna enbart är tryckta bakåt pga tumörmassan eller om det sitter fast, gäller både tunntarm och tjocktarm. Han berättar att det inte är något problem att bort cancern som sitter i bukhinnan!! Det behövs rensas vid njuren och levern och till det tas en leverspecialist in. Han visar och på skärmen syns det inte att det växer "i" några organ utan endast runt omkring i slemhinnor eller nåt förutom äggstockarna och i buken. Jag får inte ens för mig att fråga.... För mindre än 5 dagar sedan fick jag veta att det inte på någotvis går att operera....

Hur kommer det sig att ingen tidigare har kontaktat Uppsala? När det visar sig att det faktiskt går. Silim är mycket tydlig med att informera om de risker operationen medför och att det kan innebära mer besvär än nytta. Tyvärr känner jag att det inte finns något annat val än att operera. Låter så skönt att bli av med massan men jag inser vilken stor operation det kommer att bli. Han talar om kilo och minst 8-10 timmar.

Jag blir inlagd 10-12 dagar. Går det jättebra, 8-10 går det mindre bra 14-15 eller längre. Jag kommer att få många slangar i kroppen både framsidan och bak i ryggen. Sond genom näsan som ska sitta i 3-4 dagar. De vill att jag ska prova med soppa redan dagen efter och fungerar det blir det mat. Om det går ska jag stå redan dagen efter.

Min celldelning är långsam och det innebär att cancern är gammal. Silim menar att den inte är jättegammal men kanske drygt ett år. Det är ungefär den tid som jag har haft besvär.

Inför operation ska jag ut och gå för att få kondition och äta rikligt med kött, ägg, ost. Sedan säger han att min vilja, envishet och engagemang gör det mer möjligt att lyckas återhämta sig bättre efter operationen. Sjukvården kan hjälpa mig så länge jag har ork, lust och livsvilja..

Äntligen har jag fått gehör för mina önskningar... det finns något mer att göra för mig och min livsvilja har fått ett uppdrag---att hålla mig vid liv!

4 april 2011

Möte med kirurgen om möjlighet till operation

Hade Linda med mig under besöket och helgen hade varit ett rent helvete.

Kirurgen började med att skissa hur min cancer ser ut och är spridd inuti mig och det verkar vara mer än hopplöst. De menar att det inte går att komma in i bukhinnan då den är helt täckt med cancer och troligen intrasslad mellan tarmarna?!. CT visar inte exakt hur men min kirurg vill inte ge sig på detta igen eftersom hon misslyckades i november. Istället vill man erbjuda palliativ behandling med cellgifter. Jag tycker det är tufft att efter 6 cellgiftsbehandlingar inte kunna göra mer än i palliativt syfte....

Kirurgen erbjuder sig att skicka mina bilder till kvinnokliniken i Uppsala för bedömning i fall de vågar sig på ett kirurgiskt ingrepp. Hon vill dock vara säker på att de inte tar det enbart utifrån forskningssyfte utan för att det ska vara till gagn för mig.

Mina cancer värden ca 125 skulle ligga kring 200 efter 6 cellgiftsbehandlingar men hos mig låg de på 2000 efter 5. Det är ledsamt att inse att livet håller på att rinna ifrån mig. Jag har fått cellgifter som ska ta både äggstockscancern samt det i bukhinnan men tyvärr fungerar det inte fullt ut.

Hon vet inte varför jag har smärtor i ryggen då njurvärden är fina. Det är även anmärkningsvärt att mina lymfkörtlar inte är förstorade. Min cancer är inte heller en ovanlig äggstockscancer eftersom de typade den i november och kom fram till att det är äggstockscancer... Men varför var det ingen som har berättat det?! Jag tycker det hela är helt otroligt att jag hela tiden får olika besked beroende på vem jag talar med. Man kan heller inte säga hur länge jag kommer att leva! Vem ska man lita på?!

Nu väntar jag på besked från Uppsala om de tar sig an mig annars väntar nya jävla cellgifter... jag ska låta dem ge mig en period till innan jag bestämmer mig för fortsättningen.....

31 mars 2011

Röntgensvar efter 6 cellgiftsbehandlingar

Var igår på CSK och träffade läkare nr 10 i ordningen. Min ordinarie har drabbats av en olycka och blir borta några månader. Typiskt när det ska börja hända saker. Tyvärr kunde han meddela att det inte har gett några resultat de tre senaste behandlingarna... trist jo det.. Enligt utlåtande från röntgenläkaren har det stått stilla men det har inte blivit mer i alla fall..... DET SER JAG SOM POSITIVT.

Med de biverkningar som jag har i fötterna kan vi inte fortsätta med de cellgifter som jag fått hittills säger den nye onkologen. De ger inte den effekt som man hoppats på. Domningarna och frossan är besvärliga.
Han sa att det inte var så illa i lymfan, som jag tidigare trott, och det är vanligt att det sprider sig dit. De cellgifter jag har fått har hämmat cancerväxten där. Det var så lite så det va inget att nämna i sammanhanget. Gött med en ny gubbe som ger mig HOPP.. varför har ingen sagt detta tidigare!

När vi talade om hur jag kunde vara så pigg beror det på att jag är ung och det är inte alls konstigt. Min nye onkolog känns så mycket bättre och han visste vad han talade om... mys. Han sa att på 1980-talet så fanns inte röntgen eller ultraljud på det sätt som idag och då hade man som regel att röntgen inte är hela sanningen. Alltså kan cellgifterna ha gjort mer nytta än vad röntgen visar och utifrån det kan en operation vara att föredra. Det kan ha minskat så att kirurgen "kommer" åt bättre än vad röntgen visar. JIPPI nån som verkar tro att det inte är kört..

Han ville diskutera mitt ärende med kirurgen och tyckte att de skulle försöka ge sig på att operera. Oavsett är det bra att få bort så mycket som möjligt. Vi tappar fart med en operation för cellgifternas skull men eftersom jag är ung återhämtar jag mig snabbt säger han. Han sa att jag är ung och värd att satsa på!! Det kändes som han var den förste av alla läkare som ser fördel att jag är ung. Hittills har jag känt som att ingen "håller" i mig utan det snarare är så att ingen vågar göra någonting.

Jag frågade om cancercellerna är resistenta och det höll han med om. Då innebär det att nästa cellgifter är secundära och innebär att jag inte kommer att bli helt frisk. Överlevnaden är 5-10 år kunde han säga.
Jag frågande om cellgifter som Avastin och ett radioaktivt ämne men han menade att de inte har gjort några större genomslag. De båda är endast på provstadiet. Han var inte helt främmande för Haile Mathemes metod men vi talade inte ingående om detta heller utan det kommer efter operationen i så fall.

Problemet med operation är att de inte kommer igenom och får inte ut äggstockar och livmoder på grund av cancern i bukhinnan. Han kan inte heller bestämma utan det är kirurgen som avgör om hon vill genomföra en operation eller inte. Jag känner mig så maktlös och vet inte om de verkligen gör allt som står i deras makt.
Jag tog upp mina ryggsmärtor och han sa direkt att det inte är spridning till skelett då det är sällsynt med denna typ av cancer att det sprider sig dit. Han sa även att det inte är spridning till andra organ. Jag är helt ren i hela bröstkorgen och det känns såååå himla bra.

Jag får en ny tid på måndag för att träffa kirurgen och diskutera vidare om eventuell operation. Vilken tur att min läkare blev sjuk så jag träffade denne man! Är honom evigt tacksam!

22 mars 2011

Igår var jag på röntgen och det gick bra. Fick komma in snabbt och träffade en ljuvlig sjuksköterska från Luleå. Fan vad glad jag blir när de har kompetent personal som kan uppföra sig professionellt, bra jobbat Arvika röntgen..

Jag frågade om de kunde se om mina organ hade växt ihop med själva bukhinnan. Orsak till varför jag undrade beror på olika bud från två läkare på CSK. Jag frågade min behandlingsläkare efter förra röntgen och hon sa att inget satt ihop utan att alla mina organ var fria. Gynekologen sa att min behandlingsläkare hade sagt att det inte finns "i" några andra organ men däremot kan det ha växt från bukhinnan till övriga organ. Fan vad jobbigt det är med flera läkare som inte vet vad den andre har sagt...

Sjuksköterskan på röntgen sa att hon kunde läsa läkarutlåtandet från förra gången... det fanns misstanke på sammanväxning med eventuellt blåsan men inget annat. Då minns jag att min behandlingsläkare frågade mig om jag hade eller kände av besvär med blåsan så vi hade talat om det redan.

Nu får jag vänta en dryg vecka på svar innan jag träffar min nye läkare på CSK.

14 mars 2011

Då var det dags för cellgiftsbehandlingen nr 6 i ordningen. Åkte till Linda redan på lördagen för vi skulle gå på bio. Såg en komedi och vanligtvis tycker jag kärlekskomedier är mer än trista men denna skrattade jag i 1 timme och 55 minuter... så kul.

Sov bra natten till cellgift men det berodde på att sjuksköterskan ringde på fredagen och meddelade mina dåliga blodvärden. Jag skulle ställa in mig på att inte få cellgift. När jag kom dit så tog de nya prover och vips hade mina vita blodkroppar (immunförsvaret) blivit tillräckligt många för att klara en dos igen. Jag fick två påsar med blod. Skönt att detta var sista planerade behandlingen. Kommer säkerligen att få fler men det känns så bra just nu att inte ha någon mer planerad.

Så konstigt...förra veckan mådde jag så bra och var så pigg. Orkade gå 1-2 timmar/dag i rask fart. Läkaren sa att det kan inte vara så! Jag hade ett HB på 103. Själv tänker jag..fy fan de är så in i helvete insnöade! Hur kan man ens säga så.. jo för de troligen jämför mig med 65 åriga tanter. Tyvärr är det så och det finns liten forskning på personer i min egen ålder. Läkaren sa att jag får en tung dos och om jag är för pigg så kan de se till att häva i mig mer... tyvärr får jag nog på gränsen till vad min kropp tål då mina värden säger ifrån.

Min behandlingsläkare är långtidssjukskriven...dret...jag har en sån tur jag. Precis när det börjar hända saker mister jag min trygghet. Fick träffa en annan som är gynekolog som berättade för mig att jag troligen inte hade haft ett annat utgångsläge om jag hade fått min diagnos en månad tidigare. Tyvärr hade jag redan spridningen då och att min buk växte 6 cm på 3-4 veckor spelar mindre roll. De mäter inte i cm sa han.

Han tycker heller inte att jag ska lägga min energi på Lex Maria anmälningar utan jag ska lägga mina krafter på annat. Oj vad han inte känner mig. Det är ju för helvete precis det som håller mig pigg. Att få kämpa så att andra kvinnor inte behöver sätta livet till eller genomgå liknande situation som mig.

Våra vårdcentralsläkare är (tyvärr) dåliga på att utreda eller koppla till gynekologiska sjukdomar när kvinnor söker för magsmärtor. Diagnos ställs ofta för sent vilket resulterar till att 2 av 3 kvinnor dör med diagnos äggstockscancer. Medelåldern av de drabbade av äggstockscancer är 59 år i Sverige, det är alltså oftare äldre kvinnnor som drabbas och det har inte skett några sensationer inom forskningen på många år.... Jag tycker därför att det är dags att ändra arbetssätt ute i primärvården för att ställa diagnos tidigare. Jag har anmält mitt ärende till Socialstyrelsen för granskning och jag föreslår att det måste ske förändringar.

Gynekologen sa att Haile Mahtemes metod inte var aktuell för mig. Det är en stor, omfattande operation och som man inte utsätter folk för i onödan. Han sa att jag troligen inte kommer att opereras alls, det är så spritt i bukhinnan som de ändå inte kan få ren. En operation skulle kanske vara till mer skada... Bara röntgen kan utvisa detta.

Han sa att man kan bli helt frisk med cellgifter och cancern skrumpnar ihop. Jag behandlas fortfarande i linje ett och som om jag kommer att bli helt frisk. Jag sa att jag kommer inte att vilja ta emot cellgifter om det inte ger effekt. Han sa att han förstod att jag har haft tufft med cellgifter. Ja, sa jag, men det står jag ut med om jag vet att jag blir frisk.... Däremot inte om jag bara har kort tid kvar...  mitt sätt att leva fungerar inte tillsammans med cellgiftsbehandling. Jag kan inte vara så aktiv och göra det som jag brukar.. åka snowboard, resa, träna.. JOBBA.. umgås.. Mitt liv befinner sig just i väntan och på en lång, lång transportsträcka som aldrig verkar ta slut och tyvärr är det inte ett liv för mig. Så jävla enkelt är det bara.

Eftersom min behandlingsläkare är sjuk kommer de att ta in en pensionerad onkolog som har jobbat på CSK tidigare. Det känns såå tryggt... en man som säkert är på alerten... nej nu får jag inte va bitter utan hoppas att han är bra. Fan han är läkare nr 10 som ska blandas in i mitt ärende och jag har inte haft så många läkarkontakter under denna tid.. saknar min behandlingsläkare, hoppas hon återhämtar sig fort, 6 veckor till att börja med.

Träffade min kurator som säger att nu har du den värsta tiden framför dig?! Vaddå säger jag... jo men att vänta på besked. Men jag ser ju den som den bästa tiden! Att nu är det ingen som vet hur det är och hur det kommer att gå. Jag fick helt plötsligt 50% chans att de säger nåt bra och 50% chans att det inte är det mot 20% överlevnad.. ja så har ingen sagt tidigare säger kuratorn... Jag kanske är helt idiot men de kanske vet nåt som jag inte vet?!

Jag orkar helt enkelt inte sitta och vänta eller oroa mig på det helvete som väntar utan njuter av tiden med ovisshet.. det du inte vet -- har du inte ont utav. De vet att hjärnan arbetar för högtryck och om jag kan hålla mig lugn några dagar är ju det ett plus så att kroppen kan jobba med att laga mig från cancern. Jag vill bli frisk och för mig känns det som att jag kommer att bli det.